Barn
Barn, ja nu undrar ni väl?!
Nej, jag är inte gravid!
Längtar bara något så fruktansvärt efter att få bli mamma!
Är det något jag saknar i mitt liv så är det just en liten bäbis.
Det är svårt att förklara kännslan jag känner när kompisar, familjemedlemar och att bara se folk gravida på stan.
Det gör ont i mig på något sätt.
Längtan är så stor så det är nog svårt för någon annan att förstå som inte känner samma längtan.
Ibland kan jag ta mig på magen och önska att det fanns något litet och underbart där inne som sprkade på handen.
Där är dock ingen som gör det.
Det är inte så lätt heller att skaffa barn när inte båda vill, det ska ju vara ett genemsamt beslut.
Ett beslut som båda är redo att ta.
Ett beslut som jag är 110% redo för men som Jonatan inte är redo att ta.
Det är tufft och jobbigt.
Jobbigast är det nog när jag var hemma i Malmö och träffade lilla Christopher (syrrans minsta)
Han var så liten och fin och så underbar att ha i min famn.
Jag önskade så inerligt att denna lilla bäbisen var min, Min egen.
Min lilla kille som jag skulle få mata, älska, uppfostra osv.
Men det var det inte.
Hur kan man längta så mycket efter något som man inte kan få?
Kan och kan, klart att jag förhoppningsvis kan men NÄR?
När är Jonatan redo att bilda en liten familj?!
Det kan man aldig veta, tyvärr.
Det kan vara imorgon men det kan oxå vara om 10 år!
Kan och orkar jag vänta så länge?!
Har väl inte så mycket val egentligen, för det finns ingen annan!
Jag Älskar min Jonatan och det är honom jag vill leva tillsammans med, det är honom jag vill bilda familj med och ingen annan. Frågan är bara om jag orkar att vänta?!
Frågorna är många och livet är ovist, man vet aldig vad som händer.
Jag får helt enkelt leva på hoppet!
Nej, jag är inte gravid!
Längtar bara något så fruktansvärt efter att få bli mamma!
Är det något jag saknar i mitt liv så är det just en liten bäbis.
Det är svårt att förklara kännslan jag känner när kompisar, familjemedlemar och att bara se folk gravida på stan.
Det gör ont i mig på något sätt.
Längtan är så stor så det är nog svårt för någon annan att förstå som inte känner samma längtan.
Ibland kan jag ta mig på magen och önska att det fanns något litet och underbart där inne som sprkade på handen.
Där är dock ingen som gör det.
Det är inte så lätt heller att skaffa barn när inte båda vill, det ska ju vara ett genemsamt beslut.
Ett beslut som båda är redo att ta.
Ett beslut som jag är 110% redo för men som Jonatan inte är redo att ta.
Det är tufft och jobbigt.
Jobbigast är det nog när jag var hemma i Malmö och träffade lilla Christopher (syrrans minsta)
Han var så liten och fin och så underbar att ha i min famn.
Jag önskade så inerligt att denna lilla bäbisen var min, Min egen.
Min lilla kille som jag skulle få mata, älska, uppfostra osv.
Men det var det inte.
Hur kan man längta så mycket efter något som man inte kan få?
Kan och kan, klart att jag förhoppningsvis kan men NÄR?
När är Jonatan redo att bilda en liten familj?!
Det kan man aldig veta, tyvärr.
Det kan vara imorgon men det kan oxå vara om 10 år!
Kan och orkar jag vänta så länge?!
Har väl inte så mycket val egentligen, för det finns ingen annan!
Jag Älskar min Jonatan och det är honom jag vill leva tillsammans med, det är honom jag vill bilda familj med och ingen annan. Frågan är bara om jag orkar att vänta?!
Frågorna är många och livet är ovist, man vet aldig vad som händer.
Jag får helt enkelt leva på hoppet!
Kommentarer
Postat av: Patricia
Usch gumman jag blev så rörd av din text. Jag förstår verkligen hur du känner.
Av at läsa dina ord önskar jag att vi bodde nära för då hade barnen stått vid din dörr så ofta att du blivit tokig hihiii.
Du är underbar och den dagen kommer när du fårf dina egna. Men än finns det hopp och visa saker ska bara göras innan. Jag tror han lättar inom sin tid.
Älskar dig så. Idag kom barnen hem från dagis med vars en teckning och båda sa att det va till moster och jojje. sen lagade jag pannkakor och jag fick inte smaka den sista pannkakan för den skulle dom spara till moster och jojje. söta barn. men den slank ner när dom somnat MUMS. Men dina e bäst :)
Trackback
